En sån chock!

Igår när jag stod och väntade på pendeln för att åka hem efter ett ganska trevligt team-möte (med ganska medioker sushi, kan tilläggas) ringde min telefon. Det var mamma som frågade om jag kollat posten (vilket jag inte hade eftersom jag inte varit hemma än). Sen berättade hon anledningen till denna undran - ett vykort från min kära syster yster som berättade den stora nyheten: Hon och Stefan har gift sig! I fredags! Utan att tala om det för nån i hela släkten/släkterna! Hemma i vardagsrummet dessutom. :)

Jag måste säga att trots att jag är glad för min systers (& Stefans) skull, så kan jag inte låta bli att sura lite. Jag ville ju få gå på bröllop! Alla pratar om det, alla gifter sig eller blir bjudna på bröllop - men inte jag. Jag visste ju att de tu tänkte gifta sig ganska snart, så jag hade liksom redan börjat se fram emot det... Men icke.... Det blir ju inte bättre av att det är det tredje bröllopet jag fått veta om efter det att det har ägt rum... Nåja.. man kan ju inte tvinga folk att hålla stora bröllop bara för att man vill besöka ett. Jag får väl göra som min pappa sa och besöka någon jag inte känners bröllop. Gäller bara att välja ett tillräckligt stort ett.... Jaja... än har jag ju några ogifta vänner, ni vet vilka ni är.. Känn ingen press, men gift er gärna snart, stort och bjud mig! He he..... Förhoppningsvis har jag möjlighet att i alla fall gå på mitt eget bröllop om inte annat. Okej, jag ska väl erkänna att jag inte är lika bitter som jag låter. Det finns ju (minst) en positiv grej med det här och det är att skulle jag känna för att gifta mig så behöver jag inte längre vänta av artighet (den äldsta systern ska ju gifta sig först enligt tradition). Vi var förresten hem till Kiin & Stefan och vattnade deras blommor nu när de är på semester och vigselbeviset låg på bordet. Kändes nästan lite overkligt, men riktigt roligt! Grattis, grattis, grattis!